Så har den terror som Sverige hittills varit förskonad ifrån, med undantag från kommando Holger Meins (RAF's) ockupation av Västtysklands ambassad 1975, slagit till i form av en självmordsbombare mitt i centrala Stockholm.
Mitt i julhandeln så sprängs två laddningar, en i en parkerad bil och en på den" mojahidin" som utnämt sej själv till att straffa oskyldiga bl.a. för den Svenska närvaron i Afghanistan.
Tur i oturen så lyckades förövaren endast ta livet av sej själv, men händelsen får ändå ses som ett bryskt uppvaknande ur den rosenröda Sörgårdsdrömmen om ett Sverige där alla lever i trygghet och harmoni och man respekterar individens åsikter, ras och religion.
Yttrandefriheten som vi ser som självklar är hos vissa andra något som man har rätt att tysta med vilka medel som helst.
Kommentarerna från regeringen har enligt min uppfattning varit en aning vaga och inte gett klara signaler att vi inte accepterar terrorism, islamistisk eller i vilken form det nu må vara, som politiska påtryckningsmedel. Dessutom är det oacceptabelt att det ska ta 18 timmar innan en officiell kommentar kommer, oavsett om man vill avvakta polisens bedömning.
Troligtvis kommer detta illdåd att innebära ny luft under vingarna för de som propagerar för ett omedelbart avslut av den Svenska insatsen i Afghanistan, vilket jag hoppas att man i riksdagen har kraft att stå emot, då det knappast har någon betydelse när det gäller risken för liknande dåd.
Kommer den här händelsen att medföra en ökad rasism i Sverige? Knappast, genomsnitts-svensken är nog mer begåvad än så, även om vissa element att försöka spela på folks rädsla och piska upp stämningen a'la SD's "vad var det jag sa".
måndag 13 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar